Nedan går vi igenom olika analysparametrar som vanligtvis testas i en normal vattenanalys för brunnar. För varje parameter anges eventuellt riktvärde (en vägledande gräns för tjänligt vatten). Vi förklarar också vad det innebär om ditt vatten har halter över riktvärdet, vilka problem som kan uppstå och om det finns några hälsorisker. I många fall är ett avvikande värde en varningssignal om påverkan från omgivningen, och det kan krävas vidare undersökning eller åtgärder.

Observera: Riktvärdena kommer från Livsmedelsverkets rekommendationer för dricksvattenkvalitet i små privata brunnar, och är oftast satta med god säkerhetsmarginal. Ett resultat strax över ett riktvärde behöver inte innebära akut fara, men bör tas på allvar och helst åtgärdas. Om halterna är långt över riktvärdena, eller om vattnet klassats som otjänligt, bör du omedelbart undvika att dricka vattnet och utreda problemet.

För att analysresultaten ska bli tillförlitliga är det viktigt att vattenprovet transporteras kallt till laboratoriet. Optimal temperatur under transport är 2–8°C. Därför brukar man skicka med kylklampar och posta provet tidigt i veckan. Laboratoriet accepterar i regel upp till ca 15°C för mikrobiologiska prover och 18°C för kemiska prover som ankomsttemperatur. Om provet är varmare än 8°C vid ankomst eller om mer än 24 timmar gått sedan provtagning, noterar laboratoriet detta på rapporten enligt gällande riktlinjer.

En något förhöjd temperatur eller längre transporttid behöver inte betyda att resultatet är felaktigt. Labbet gör en helhetsbedömning av transporttid och temperatur. Erfarenheten visar att påverkan på provet oftast är marginell om inte temperaturen varit mycket hög eller transporttiden väldigt lång. Om analysen ändå utförts trots avvikelsen, betyder det att laboratoriet bedömt att resultatet fortfarande är tillförlitligt. För bästa resultat: se till att kyla provet väl och skicka det snarast efter provtagning (helst samma dag).

Alkalinitet är ett mått på vattnets buffrande förmåga, det vill säga förmågan att motstå försurning. Ju högre alkalinitet (högre halt vätekarbonat, HCO₃⁻), desto bättre motstånd mot försurning, och vice versa. Alkaliniteten påverkar också vattnets korrosivitet – låg alkalinitet kan göra vattnet mer frätande mot rör och metallinstallationer.

Riktvärde: Det finns inga fasta riktvärden eller gränsvärden för alkalinitet i dricksvatten. En viss alkalinitet är bra, eftersom den skyddar mot försurning. Generellt anses halter över 60 mg HCO₃⁻/l gynnsamma eftersom de minskar risken för korrosion på ledningar och utrustning. Låg alkalinitet (under 60 mg/l) kan däremot innebära att vattnet är aggressivt; då löser det lättare ut metaller som koppar och bly från rörsystemet.

Betydelse: Om ditt vatten har låg alkalinitet kan det vara orsaken till att du hittar förhöjda metallhalter (t.ex. koppar) i analysresultatet. Är alkaliniteten tillräckligt hög (över ~60 mg/l) innebär det att vattnet är mindre frätande. Alkalinitet i sig utgör ingen hälsorisk, men indirekt kan för låg alkalinitet leda till problem som sönderfrätta ledningar eller metallutfällningar i vattnet.

Kommentar: Om ditt vatten har låg alkalinitet och samtidigt lågt pH eller metallsmak/missfärgning, kan du behöva
fundera på åtgärder som höjer alkaliniteten (t.ex. kalkfilter eller mineralisering) för att skydda rören. Mycket hög alkalinitet är ovanligt i brunnar, men kan göra vattnet hårt och orsaka kalkavlagringar.

Aluminium är en vanlig metall i marken och kan finnas naturligt i berggrund och jord. Försurning (lågt pH) ökar lösligheten av aluminium, så surt vatten kan ha högre halter. I brunnsvatten kan aluminium också indikera att vattnet varit i kontakt med mark som frigjort naturliga aluminiumföreningar.

Riktvärde: 500µg/l (0,50 mg/l) för aluminium. Halter över detta bedöms som tjänligt med anmärkning (teknisk). Det finns inget hälsobaserat otjänligt-värde för aluminium, då nuvarande kunskap inte visar direkt hälsopåverkan i de halter som kan förekomma i dricksvatten.

Betydelse: Om aluminiumhalten är över riktvärdet klassas vattnet som tjänligt med teknisk anmärkning. Det innebär att du kan dricka vattnet, men aluminium kan orsaka fällningar och slam i ledningar, filter och annan utrustning. Det är alltså främst ett tekniskt problem – beläggningar av aluminiumhydroxid kan sätta igen rören. För hälsan anses de nivåer av aluminium som hittas i dricksvatten idag inte utgöra någon känd risk.

Kommentar: Ser du vitt eller gråaktigt slam i toalettkopp eller filter, kan det vara aluminiumfällningar. Kontrollera pH – om vattnet är surt, överväg pH-höjande åtgärder för att minska aluminiumupplösning. Filtrering kan också ta bort aluminium om halterna är besvärande.

Ammonium (NH₄⁺) förekommer ibland naturligt i grundvatten, särskilt tillsammans med höga halter järn och organiskt material (humus). Ammonium kan även komma från yttre föroreningar som läckande avloppsvatten, gödningsämnen eller industriutsläpp. I vatten omvandlas ammonium över tid (eller i kontakt med syre/bakterier) till nitrit, vilket kan vara skadligt.

Riktvärde: Halter över 0,50 mg/l ger tjänligt med anmärkning (teknisk). Halter över 1,5 mg/l ger tjänligt med anmärkning (hälsomässig + teknisk) enligt Livsmedelsverkets bedömningsgrunder. (Det finns inte en separat otjänligt-gräns i mg/l, men över 1,5 mg/l betraktas som allvarligare anmärkning eftersom det medför risk för nitritbildning.)

Betydelse: Ammonium i brunnen är en signal om att något är fel, även om vattnet inte smakar eller luktar annorlunda. Är halten över 0,5 mg/l bör man undersöka orsaken. Vattnet kan fortfarande drickas vid dessa nivåer, men orsaken bör utredas. Ammonium kan indikera avloppspåverkan – t.ex. att avföring eller annat avlopp når brunnen – vilket innebär ökad risk för smittämnen. Det finns också risk att ammonium omvandlas till nitrit i vattenledningarna eller magsäcken. Nitrit är skadligt, särskilt för spädbarn, då det kan försämra blodets syreupptagning (se avsnitt Nitrit nedan). Vid halter över ~1,5 mg/l är risken för nitritbildning stor, och sådant vatten kan dessutom få dålig lukt över tid.

Kommentar: Hittar man ammonium i vattnet bör man också testa för nitrit och koliforma bakterier/E. coli, eftersom det kan tyda på färsk förorening. Åtgärder kan inkludera att täta brunnen mot ytligt intrång, kontrollera avloppssystem i närheten och vid behov installera filter som tar bort ammonium.

Antimon är ett grundämne (tungmetall) som sällan förekommer naturligt i hög halt i vatten, men kan tillföras via industriella
föroreningar, deponier/soptippar, eller genom urlakning från vissa ledningsmaterial och pumpar.

Riktvärde: 10µg/l (0,010 mg/l) som övre gräns för tjänligt – halter över 10µg/l bedöms som otjänligt av hälsomässiga skäl.

Betydelse: Om antimonhalten överskrider 10 µg/l är vattnet otjänligt och bör inte användas för drick eller matlagning. Kunskapen om antimonets hälsoeffekter är begränsad, men man vet att vissa föreningar av antimon är giftiga. För säkerhets skull bör man undvika att konsumera vatten med förhöjd antimon under längre tid, eftersom det kan vara hälsoskadligt på lång sikt. I väntan på åtgärder rekommenderas att använda annat vatten.

Kommentar: Antimon kan komma från exempelvis gamla gruvområden eller industrier. Det kan också läcka ut från nya rör och kopplingar (vissa mässingslegeringar eller plastkomponenter kan innehålla antimon). Om du upptäcker antimon, kontrollera om någon utrustning nyligen bytts ut i din vatteninstallation. En lösning kan vara att byta ut den komponent som släpper antimon eller installera filter/omvänd osmos för dricksvattenkranen som en temporär åtgärd.

Arsenik förekommer naturligt i vissa berggrunder. På några platser i Sverige (bl.a. i områden med sulfidmineraler) kan grundvattnet innehålla mycket höga halter arsenik. Det är vanligare i borrade brunnar i berg än i grävda brunnar. Arsenik kan också komma från mänskliga föroreningar, exempelvis gamla impregneringsanläggningar, glasbruk eller
gruvdrift. Arsenik är cancerframkallande, och man anser att det inte finns någon helt säker nedre gräns – halten bör därför vara så låg som möjligt.

Riktvärde: 5µg/l (0,005 mg/l). Halter över detta bedöms som otjänligt. (Notera: 5 µg/l är ett strängare värde än många andra länders gräns på 10 µg/l – i Sverige har man valt 5 µg/l som riktvärde för småbrunnar av försiktighetsskäl.)

Betydelse: Om arsenikhalten överskrider 5 µg/l kan långvarig användning av vattnet öka risken för cancer (framför allt lung-, urinblåse- och hudcancer). Därför klassas vattnet som otjänligt av hälsoskäl och bör inte drickas eller användas till matlagning om du bor permanent på fastigheten. För fritidshus har Livsmedelsverket angett att vuxna kan dricka upp till 10 µg/l under högst några månader per år, men om barn använder vattnet bör 5 µg/l-gränsen gälla även för dem. Sammantaget: undvik arsenik i dricksvatten, särskilt för barn, och åtgärda om möjligt.

Kommentar: Har du arsenik i brunnen beror det oftast på berggrundens naturliga innehåll. Tyvärr är det svårt att “sanera”
marken från arsenik, så lösningen blir oftast att sätta in ett behandlingsfilter (t.ex. särskilda jonbytarmassor eller järnbaserade filter som fångar arsenik), eller i värsta fall hitta en annan vattenkälla. Koka inte bort arsenik – det hjälper inte, utan höjer snarare koncentrationen (eftersom vatten ångar bort men arseniken blir kvar).

Bekämpningsmedel (pesticider)
är en bred grupp av kemikalier som används för att döda ogräs, insekter, svamp,
skadedjur etc. Många bekämpningsmedel är långlivade i miljön och kan finnas
kvar i mark och vatten lång tid efter användning. Dricksvatten
analyseras ofta både för enskilda bekämpningsmedelsämnen och för den totala
halten av alla påvisade medel.

Riktvärde: För enskilda bekämpningsmedel gäller 0,10 µg/l som maxhalt. Tre särskilt giftiga äldre medel (aldrin, dieldrin, heptaklor/heptaklorepoxid) har en ännu lägre gräns 0,03 µg/l. Dessutom får totalhalten av alla bekämpningsmedel inte överstiga 0,50 µg/l. Halter över någon av dessa gränser gör att vattnet bedöms som otjänligt av hälsomässiga skäl.

Betydelse: Upptäcks bekämpningsmedelsrester över riktvärdena bör du inte dricka vattnet eller använda det i matlagning förrän halterna minskat. Även om varje enskilt ämne kanske bara finns i låga halter kan kombinationseffekten vara skadlig. Dessa gränsvärden är satta mycket lågt (i princip vid detektionsgränsen) eftersom man vill ha marginal för säkerhet, särskilt för ämnen som kan vara cancerframkallande eller hormonstörande. De äldre insektsgifterna aldrin och dieldrin förbjöds redan 1970 i Sverige, och heptaklor har aldrig varit tillåtet här – om de påträffas tyder det på gammal förorening i marken. Generellt: Bekämpningsmedel i dricksvatten är oacceptabelt, och halterna måste ner under detektionsgränserna innan vattnet anses bra.

Kommentar: Om ditt vatten innehåller bekämpningsmedel, försök hitta källan. Ligger brunnen nära jordbruksmark eller en trädgård där bekämpningsmedel använts? Ytlig påverkan kan ibland åtgärdas genom att täta brunnen mot ytvatteninträngning. Ibland kan kolfilter användas för att reducera organiska föroreningar. I längden är det bästa att förhindra fortsatt förorening – exempelvis undvika användning av bekämpningsmedel nära brunnen och se till att avrinningsvatten från behandlade områden inte når vattentäkten.

Bly kan finnas naturligt i vissa bergarter, men i brunnsvatten beror blyförorening oftare på människans påverkan. Det kan komma från gammalt blyhagel i marken, förorenade industritomter, eller (vanligare) från installationer i huset. Framförallt äldre ledningar, blymönjade brunnar, blyhaltiga mässingskranar eller blylod i kopparrör kan läcka bly till vattnet, särskilt om vattnet är aggressivt (surt eller mjukt). Även en del nya mässingskranar kan avge lite bly initialt.

Riktvärde: 5 µg/l (0,005 mg/l). Halter över detta bedöms som otjänligt av hälsoskäl.

Betydelse: Om blyhalten överskrider 5 µg/l bör ingen dricka vattnet eller använda det i matlagning – speciellt inte barn och gravida, som är mest känsliga. Bly är en ackumulerande tungmetall som vid långvarigt intag kan skada nervsystemet, påverka blodbildningen och orsaka utvecklingsskador hos foster och små barn. Riskerna ökar ju högre halterna är och ju längre tid man dricker vattnet. Även halter under riktvärdet bör helst minimeras i vatten som små barn ska dricka, eftersom inget bly alls är önskvärt i mat och dryck.

Kommentar: Bly i dricksvatten är ofta ett rörproblem. Om analysen visar bly, börja med att spola vatten som stått länge i kranen (t.ex. morgonvatten) några minuter innan användning – om halterna då sjunker kraftigt tyder det på bly från husets ledningar. Överväg att byta ut gamla blyrör eller mässingsdelar med högt blyinnehåll. Som tillfällig lösning kan filtrering med omvänd osmos som avlägsnar bly, men långsiktigt bör källan (t.ex. blylod eller gammal pump) ersättas med blyfria material.

Bor (borat) finns naturligt i vissa berg och jordar, och därför kan grundvatten ha förhöjd borhalt lokalt. Människor tillför bor till miljön via t.ex. tvättmedel, tvål, glasframställning och avlopp. Det finns inget vanligt krav att testa bor i normal vattenanalys, och inget officiellt riktvärde finns för bor i dricksvatten (i nuvarande svenska rekommendationer). I vissa områden i t.ex. Skåne och på Gotland har man dock hittat höga borhalter i brunnar.

Riktvärde: Ingen fast gräns (ingen bedömningstext, eftersom bor normalt inte ingår i standardanalyser).

Betydelse: Om ditt vatten innehåller onormalt hög borhalt kan det vara ett tecken på förorening, till exempel från avloppsinfiltration eller industrideponi. Bor i dricksvatten är inte akut giftigt, men djurförsök har visat att mycket höga intag kan påverka fortplantningen. Man vet inte säkert om dessa effekter gäller för människor, men som försiktighet bör små barn och gravida undvika att regelbundet dricka vatten med förhöjd borhalt. Dessutom är bor ett tecken på avloppspåverkan, vilket i sig betyder ökad risk för smittämnen i vattnet.

Kommentar: Om bor är ett problem (över ca 1mg/l kan betraktas som förhöjt, enligt äldre riktlinjer) så är det knepigt att åtgärda. Jonbytarfilter kan ta bort en del bor, och omvänd osmos vid kökskranen är en annan möjlighet. Viktigast är att stoppa källan – säkerställ att inget avlopp läcker in. Om bor kommer geologiskt (t.ex. från jordlager) får manöverväga om det går att byta vattenkälla eller acceptera halten om den är måttlig.

Fosfat i brunnsvatten tyder oftast på påverkan från jordbruksgödsel, avloppsvatten eller organiskt material. Fosfor förekommer i handelsgödsel, urin/avföring och naturligt i vissa bergarter. I orört grundvatten är fosfathalten vanligtvis låg, så förhöjd fosfat kan vara en indikator på att ytligt vatten eller avrinning når brunnen.

Riktvärde: 0,6 mg/l. Halter över 0,6 mg fosfatfosfor per liter bedöms som tjänligt med anmärkning. Ingen specifik otjänligt-gräns finns, men varje tydlig fosfatförekomst bör noteras.

Betydelse: Fosfat i sig är inte skadligt att dricka – fosfor är ett näringsämne vi får i oss från maten ändå. Därför kan du använda vattnet för mat och dryck vid dessa halter. Däremot är det en varningssignal: om fosfat finns i brunnen, betyder det ofta att förorenat ytvatten eller avloppsvatten tar sig in. Den risken bör tas på allvar eftersom samma källa som släpper in fosfat kan föra med sig bakterier eller andra föroreningar. Kort sagt: fosfat i vattnet pekar på ökad risk att något oönskat läcker in i brunnen.

Kommentar: Vid förhöjt fosfat bör du försöka hitta orsaken. Kanske finns en gödselstack, åkermark som gödslas eller
ett läckande avlopp nära brunnen. Kontrollera brunnens tätning – fosfat kan
komma in med ytligt vatten vid regn. Det kan vara klokt att också testa vattnet för E. coli-bakterier (för att se om avföring påverkar) och för kemisk syreförbrukning (se nedan) som spår av humus från ytligt vatten. Åtgärden kan vara att täta brunnen (lock, fogar, ev. markera avstånd till föroreningskällor). Filtrering är ovanligt för fosfat, men vissa jonbytare eller avjoniseringsfilter kan ta bort fosfat om det skulle behövas.

Rent dricksvatten ska vara färglöst. Färg i vatten mäts i enheten mg Pt/l (milligram platina per liter), vilket är en standard för att ange färgintensitet. Gult eller brunaktigt vatten beror oftast på humusämnen (organiskt material från torv, löv etc.) eller på metaller som järn och mangan. Även rost från ledningar kan ge färg.

• Riktvärde: 30 mg Pt/l. Halter över 30 (platinafärg-enheter) bedöms som tjänligt med estetisk anmärkning. (Det finns ingen direkt otjänligt-gräns enbart för färg, eftersom färg i sig inte är en hälsorisk, men mycket kraftig och plötslig missfärgning kan indikera andra problem.)
• Betydelse: Missfärgat vatten är främst ett estetiskt problem – det är oftast inte farligt att dricka. Men det kan vara otrevligt och opraktiskt: Tvätt kan bli gulaktig eller brun, sanitetsporslin får beläggningar, och dricksvattnet kan ha en bismak. Om färgen kommer från järn eller mangan kan det även leda till tekniska problem då dessa metaller fälls ut som partiklar och kan sätta igen rör, ventiler och maskiner. Observera: Om ditt vatten plötsligt blir färgat när det tidigare varit klart, kan det tyda på att ytligt vatten eller någon förorening kommit in akut. En sådan förändring bör tas på allvar – kanske behöver du kontrollera om bakterier ökat eller göra en analys av kemisk syreförbrukning för att se om organiskt material trängt in.

Kommentar: Återkommande gulfärgning beror ofta på järn eller humus. Lösningar kan vara järnfilter/avjärningsfilter eller kolfiltrering av humus. Kontrollera brunnens tätning om färghalten ökade efter kraftig nederbörd – då kan ytvatten läcka in. Att lufta vattnet (låta det rinna över en luftpump) kan ibland hjälpa mot järn/humusfärg, i kombination med filtrering.

Fluorid finns naturligt i berggrunden och därmed i grundvattnet, särskilt i djupare brunnar i berg. Höga fluoridhalter är vanligare i borrade brunnar (bergbrunnar) än i grävda, eftersom berggrunden kan innehålla mineral med fluor.

Riktvärde: 1,3mg/l för tjänligt med anmärkning (hälsomässig); halter över 6,0mg/l bedöms som otjänligt.

Betydelse: Fluorid har en dubbel effekt: i måttliga halter (omkring 0,8–1,0 mg/l) är fluorid kariesförebyggande och stärker tandemaljen. Men när halterna blir högre än ~1,3 mg/l kan det ge fluoroser hos barn – vita eller brunaktiga fläckar på tandemaljen – om de dricker sådant vatten regelbundet under emaljens utveckling. Därför klassas 1,3 mg/l som gräns för anmärkning. Vid ännu högre halter, ≥6 mg/l, kan fluorid ansamlas i skelettet (osteofluoros) över lång tid, vilket kan orsaka ledvärk och nedsatt rörlighet – sådana halter gör vattnet otjänligt.

För barn rekommenderas begränsad användning redan vid halter över 1,3 mg/l. Livsmedelsverket ger detaljerade råd beroende på fluoridnivån:

1,3–1,5mg/l: Undvik att ge vattnet dagligen till barn under 6 månader. Kortare perioder (någon månad) går bra, men inte året runt.

1,6–4,0mg/l: Begränsa för barn upp till ~1,5 år. De bör inte dricka sådant vatten regelbundet.

4,1–5,9mg/l: Begränsa för barn upp till ~7 år (och små barn under 1,5 år bör helst inte få det alls, mer än vid enstaka tillfälle).

≥6,0mg/l: Använd inte vattnet till dryck eller matlagning för någon, oavsett ålder, förrän fluoriden har reducerats.

Vuxna påverkas mindre av fluorid i dessa halter (tänderna är färdigbildade), men vid mycket långvarigt intag av >6 mg/l kan även vuxna få skelettförändringar.

Sammanfattning: Vatten med fluorid över 1,3 mg/l kan drickas av vuxna, men begränsa det till små barn enligt ovan för att undvika fläckar på tänderna. Vatten med fluorid ≥6 mg/l ska undvikas av alla tills halterna är åtgärdade, eftersom det är otjänligt och kan leda till hälsoproblem.

Kommentar: Om ditt brunnsvatten har för hög fluoridhalt, kan du t.ex. ge barnen flaskvatten eller vatten från annan källa att dricka i vardagen för att minska exponeringen. Samtidigt kan du undersöka filtreringslösningar: det finns filter (jonbytare, aktivt kol med alumina, omvänd osmos) som kan ta bort fluorid. Ofta installeras små filter vid kökskranen för dricksvatten, eftersom stora volymer är svåra att behandla. När halterna gått ner under riktvärdet kan ni återgå till normal användning.

Järn är mycket vanligt i svenska grundvatten. Mark och berg innehåller rikligt med järnföreningar, och i syrefattiga grundvatten kan järn lösas ut i höga halter. Dessutom kan järnrör och pumpar rosta, vilket släpper ut järn i vattnet (särskilt om vattnet är surt med lågt pH).

Riktvärde: 0,50mg/l (500 µg/l). Halter över 0,50 mg/l bedöms som tjänligt med anmärkning (estetisk/teknisk).

Betydelse: Förhöjt järn i vattnet är inte farligt för hälsan – järn i dessa halter ger ingen giftverkan vid konsumtion. Däremot medför det praktiska problem: Vattnet kan få brun färg och metallisk smak, det kan lukta lite unket, och viktigast – järnet fälls ut som brun rost som kan täppa igen rör, filter och hushållsmaskiner. Tvätt och sanitetsporslin blir ofta missfärgat av järnrikt vatten (gulbruna fläckar). Så även om du kan dricka det utan hälsofarhåga, är det oftast opraktiskt att låta problemet fortgå.

Kommentar: Järnproblem löses ofta med järnfilter. Är brunnen otät och får in ytvatten med humus som löser ut järn, bör den tätas. Järn som är naturligt i höga halter i grundvattnet kräver filter för att tas bort – typiska metoder är luftning och filtrering. Ofta kommer järn och mangan tillsammans, och filter kan hantera båda.

Kemisk syreförbrukning (ofta kallat COD-Mn) är ett mått på halten av organiskt material i vattnet. Ett högre COD-värde innebär att det finns mer nedbrytbart organiskt material (såsom humus, algerester etc.) som förbrukar syre vid oxidation. Denna parameter används som en indikator på om ytligt vatten läcker in i dricksvattenanläggningen.

Riktvärde: 8 mg/l (räknat som syreförbrukning). Halter över 8 mg/l bedöms som tjänligt med anmärkning (estetisk).

Betydelse: Om COD-värdet överstiger riktvärdet betyder det att ditt vatten har för mycket organiskt material. Vattnet brukar då vara lite missfärgat (svagt tefärgat) och kan ha en svag lukt eller smak av mossa/jord. Klassningen är tjänligt med estetisk anmärkning, vilket innebär att vattnet går att dricka och använda, men man bör vara medveten om att:

Mikrobiologisk risk kan öka: Organiskt material gynnar bakterietillväxt. Mycket humus kan innebära att brunnsvattnet påverkas av ytligt markvatten som kan föra med sig bakterier eller virus (även om humus i sig inte är skadligt).

Desinfektion försvåras: Om man skulle behöva klorera brunnen eller använda UV-ljus, så minskar hög halt organiskt material effekten av desinfektionen. Humus kan reagera med klor och bilda biprodukter.

Estetiskt: Vattnet kan ha påverkat utseende, lukt, smak (lite gulbrunt, unken lukt, jordig smak), vilket kan vara otrevligt även om inte direkt farligt.

Kommentar: Hög kemisk syreförbrukning hänger ofta ihop med grunt belägna brunnar eller ytvattenpåverkan. Börja med att se över brunnens tätning – kommer det in löv, jord eller ytligt markvatten bör det stoppas. Spola ur brunnen och rengör om möjligt. Ibland kan ett vattenfilter hjälpa att ta ner COD genom att adsorbera organiska ämnen.

Klorid är en komponent i vanligt salt (natriumklorid) och förekommer i grundvatten antingen naturligt från relikt saltvatten (saltvatten som fångats i berggrunden sedan urtiden), från havsvatteninträngning längs kusten eller från vägsalt som lösts upp och nått brunnen. Klorid ger salt smak åt vattnet vid högre halter, och är också korrosivt mot metall.

Riktvärde: 100mg/l för tjänligt med anmärkning (teknisk) – på grund av korrosionsrisk; 300 mg/l för tjänligt med anmärkning (estetisk + teknisk) eftersom över 300 mg/l börjar vattnet smaka salt. (Det finns ingen separat "otjänligt" gräns för klorid, men väldigt höga halter kan innebära att vattnet inte är användbart p.g.a. smak.)

Betydelse: Klorid i halter strax över 100 mg/l gör inte vattnet hälsofarligt. Man kan dricka vattnet utan direkt hälsorisk. Dock indikerar det att vattnet är saltare än normalt.

Korrosion: Påskyndar rostangrepp på rör, varmvattenberedare och hushållsmaskiner. Metalliska ledningar kan frätas sönder snabbare när kloridhalten är hög. Detta kan i sin tur leda till att metaller som koppar, bly, nickel löses ut i vattnet.

Smak: Om halten överstiger ~250–300 mg/l får vattnet en tydlig saltsmak som de flesta tycker är oangenäm att dricka.

Konsumtion: Höga halter salt kan bidra marginellt till saltintaget i kosten, men vanligtvis kommer det mesta av vårt salt från maten. Dock bör personer med saltrestriktion (t.ex. högt blodtryck) vara medvetna om halter långt över riktvärdet.

Kommentar: Om du har förhöjd kloridhalt, fundera på läget: Ligger brunnen nära havet? Då kan det vara havsvatten som tränger in – ofta blir det värre vid stor vattenförbrukning. Lösningar kan vara att minska pumpdjupet eller vattenuttaget, eller i värsta fall borra ny brunn längre från kusten. Ligger brunnen nära en stor väg? Då kan vägsalt vara boven, kolla om diken leder saltat smältvatten mot brunnen, och försök i så fall dränera om. Relikt saltvatten i berggrunden är svårare; ibland kan det hjälpa att täta de djupaste sprickorna i borrhålet och bara använda det övre sötare vattnet. Avsaltning genom filter rekommenderas inte för brunnar, eftersom det ökar vattenuttaget och kan förvärra problemet i omgivningen (dessutom dyrt). Det är bättre att angripa orsaken eller byta källa om saltet är mycket högt.

Konduktivitet mäter vattnets förmåga att leda elektrisk ström, vilket hänger direkt ihop med mängden lösta salter (joner) i vattnet. Ju mer lösta mineraler (t.ex. kalcium, magnesium, natrium, klorid, sulfat), desto högre konduktivitet. Enheten är ofta µS/cm (mikroSiemens per cm).

Riktvärde: Det finns inget specifikt gränsvärde för konduktivitet i sig i bedömningarna. Istället används de enskilda saltjonernas riktvärden (t.ex. för klorid, sulfat, natrium etc). En tumregel är dock att konduktivitet över ca 250 mS/m (milliSiemens per meter) – vilket motsvarar 2500µS/cm – tyder på hög salthalt. För grundvatten används ibland 400 µS/cm som en indikation på påverkan.

Betydelse: Hög konduktivitet = höga salthalter. Det betyder inte specifikt vilken jon som är hög, men värden över ~700 µS/cm (70 mS/m) kan tyda på att till exempel klorid är förhöjt. Konduktivitet i sig är inte skadligt, men om salthalten är hög påverkar det korrosiviteten – salt accelererar frätangrepp på metalldelar (samma resonemang som för klorid). Dessutom kan mycket salter påverka smaken (vattnet kan smaka salt eller bittert beroende på jonsammansättning).

Kommentar: Om konduktiviteten i ditt analysprotokoll är hög, titta på de specifika jonerna: är det klorid? sulfat? natrium? fluorid? Beroende på vilken jon som dominerar får man vidta åtgärder eller acceptera. Konduktivitet är bra som totalindikator, se det som en "summa" av allt mineralinnehåll. En markant ökning av konduktiviteten över tid kan signalera att något nytt inträffat (t.ex. saltvatteninträngning, förorening eller läckage). Åtgärder beror på källan.

Koppar i dricksvatten härstammar nästan alltid från kopparledningar och kopparbehållare i hemmet. Rent grundvatten innehåller normalt ytterst lite koppar. När man installerar nya kopparrör, eller om vattnet är korrosivt (surt, mjukt eller mycket hårt), kan koppar lösas ut från rören. Stilla stående vatten i ledningarna (t.ex. vatten som stått över natten) tar upp mer koppar.

Riktvärde: 0,20mg/l för tjänligt med anmärkning (estetisk/teknisk); 2,0mg/l för otjänligt.

Betydelse: Vid halter över 0,20 mg/l betraktas vattnet som tjänligt med anmärkning, främst p.g.a. estetiska och tekniska skäl. Koppar ger en blå-grön missfärgning på sanitetsgods (t.ex. blågröna avlagringar i handfat och badkar) och kan även ge grönaktig ton i ljust hår vid dusch. Tekniskt kan koppar i vattnet öka korrosion på galvaniserade järnrör, då kopparaccelererad korrosion kan uppstå. Smakmässigt kan koppar ge en metallisk, bitter smak åt vattnet om halten är hög. Om halten når 2,0 mg/l eller mer, blir vattnet otjänligt – dels för att smaken då ofta är mycket metallisk, dels för att sådana halter kan orsaka magsjuka (diarré) hos små barn vid förtäring. Vuxna påverkas sällan akut av koppar, men det är onyttigt i längden att få i sig för mycket.

Kommentar: Kopparproblem är vanliga i hus med nya rör.
Åtgärd 1: Spola ur vattnet varje morgon eller när det stått länge – låt kallvatten kranen rinna ett tag innan du dricker, särskilt om det ska ges till spädbarn eller blandas välling.
Åtgärd 2: Justera vattnets korrosivitet – om vattnet är surt (pH under 7), överväg ett avsyrningsfilter för att höja pH, vilket brukar minska kopparupptaget i rören. Är vattnet extremt mjukt kan en viss hårdgöring (mineralfilter) skydda rören.
Åtgärd 3: Om varmvatten är problemet (koppar kan lösas ut mer i varmvattenberedare), se till att inte blanda in varmvatten i dricksvatten och spola ur ledningarna efter varmvattenanvändning. I svåra fall, där t.ex. brunnen har surt vatten som fräter rören, kan byte till korrosionsbeständiga rörmaterial eller installation av jonbytarfilter som tar koppar vara aktuellt.

Krom i dricksvatten är ovanligt i naturligt grundvatten, utan tyder oftare på yttre förorening. Det kan komma från industrier (t.ex. metallplätering, garverier), avfallsdeponier, eller i sällsynta fall från kranar/armaturer (vissa förkromade delar kan släppa spår av krom om vattnet är aggressivt). Krom förekommer i olika former, där sexvärt krom (Cr(VI)) är den giftigare formen.

Riktvärde: 50 µg/l (0,05 mg/l). Halter över detta bedöms som otjänligt.

Betydelse: Om kromhalten överstiger 50 µg/l bör vattnet inte användas som dryck eller i matlagning. Även om akuta hälsoeffekter inte är kända vid dessa nivåer, tar man det säkra före det osäkra eftersom krom kan vara cancerframkallande i högre doser (beroende på form). Man vill begränsa det totala kromintaget. Oftast är det här scenario ett tecken på allvarlig förorening i marken, så om din brunn visar krom >50 µg/l, utred genast möjliga källor (t.ex. industrihistoria i området).

Kommentar: Krom i brunnar är svårt att åtgärda utan att ta reda på källan. Ibland kan filter med jonbytare eller omvänd osmos reducera krom för dricksvattenbehov om man inte kan få bort föroreningen direkt. Men det viktigaste är att undersöka närområdet – finns gamla industriområden, askfyllningar eller dumpade kemikalier? Kontakta gärna
miljömyndigheten i kommunen vid så höga kromhalter.

Kvicksilver är en mycket giftig tungmetall. Det ska egentligen inte finnas i dricksvatten annat än i spårmängder. Om det ändå dyker upp kan det bero på föroreningskällor som industrier (t.ex. batteri- eller kemiindustri), avfallsupplag, förbränningsrester eller spill. Det kan också finnas i processkemikalier som använts för vattenrening (ovanligt i privata brunnar).

Riktvärde: 1,0µg/l (0,001 mg/l). Halter över 1 µg/l bedöms som otjänligt.

Betydelse: Vatten med kvicksilverhalter över riktvärdet bör absolut inte drickas eller användas till matlagning. Långvarig konsumtion av sådant vatten är farligt -kvicksilver skadar njurar och nervsystem, även i relativt låga doser över tid. Foster och små barn är de mest känsliga, eftersom kvicksilver kan påverka hjärnans utveckling. Symptom på kvicksilverförgiftning kommer först efter längre tids exponering och inkluderar neurologiska störningar. Därför tar man det säkra före det osäkra och betraktar allt över 1 µg/l som otjänligt.

Kommentar: Kvicksilver i brunnsvatten måste spåras. Kolla om det finns gamla fabriker, gruvor eller deponier i närheten. Det kan också vara värt att ta om provet noggrant (kontaminering kan ske vid provtagning om man till exempel har kvicksilvertermometrar eller liknande, men det är ovanligt). Åtgärdsmöjligheter inkluderar kolfilter med specialmedia eller omvänd osmos, men installation av sådana bör göras i samråd med expert. Ofta är dock halterna lyckligtvis under detekteringsgränsen i de flesta brunnar.

Dricksvatten ska inte ha någon märkbar lukt. En avvikande lukt tyder på att något främmande finns i vattnet. Lukt kan beskrivas som svavel (ruttna ägg), unken, kemisk, jordig eller andra typer – alla kan indikera olika problem.

Riktvärde:

"Tydlig, svag lukt" (som indikerar viss påverkan) ger tjänligt med estetisk anmärkning.

"Tydlig, främmande lukt" (kemisk eller verkligen obehaglig) eller mycket stark motbjudande lukt ger otjänligt.

Betydelse: Om vattnet luktar svagt men märkbart (t.ex. lite unket eller jordigt) kan det drickas, men något är inte helt rätt. Kanske har organiskt material kommit in, eller så växer bakterier i brunnen/ledningarna. Man bör utreda orsaken och åtgärda även svag lukt, för att den inte ska förvärras. Om vattnet luktar starkt eller onaturligt (t.ex. petroleum, lösningsmedel, avlopp eller extremt svavelos) så är det otjänligt – då ska det inte drickas alls. Starka lukter tyder ofta på farligare föroreningar eller väldigt hög bakterieaktivitet.

Kommentar: Svag lukt kan bero på något så enkelt som stillastående vatten i ledningarna (biofilm som luktar). Spola ur systemet och se om lukten försvinner. Svaveldoft (ruttna ägg) i borrade brunnar kommer ofta av svavelväte från djupt organiskt material – en avluftare kan hjälpa mot det. Kemisk lukt kan komma från nya plastslangar, filter eller pumpdelar – den brukar avta med tiden, men kan snabbas på genom spolning. Om varmvatten har en metallisk/lukt, kontrollera offeranoden i varmvattenberedaren – en magnesiumanod kan ge svaveldoft; byte till zink-anod kan lösa det. Brunnen: se efter om något dött djur ramlat i brunnen (vanlig orsak till plötslig stank) eller om ytligt avloppsvatten läcker in. Tillslut brunnen ordentligt. För viss lukt kan aktivt kolfilter eller luftinjektor vara effektivt som slutlig åtgärd om källan inte hittas.

Magnesium är, tillsammans med kalcium, en av de huvudsakliga komponenterna som gör vatten hårt. Magnesium finns i berg och jord och följer med ut i grundvattnet i varierande mängd beroende på geologin. Det är ingen direkt förorening, utan en naturlig del av vattenkemin.

Riktvärde: 30mg/l. Halter över 30 mg/l bedöms som tjänligt med anmärkning (estetisk/teknisk).

Betydelse: Hög magnesiumhalt i sig är inte farlig att dricka – magnesium är ett essentiellt mineral i vår kost. Dricksvatten med magnesium över riktvärdet kan dock påverka smak (ibland ger magnesium en lite bitter smak i högre koncentrationer) och kan bidra till hårt vatten-problem som utfällningar. Man ser det som estetisk/teknisk anmärkning eftersom avlagringar i rör, värmeelement, tvättmaskiner etc. kan ske mer när magnesium (och kalcium) är höga. Livslängden på sådana apparater kan förkortas. Vattnet kan också ge beläggningar på kakel och porslin. Men som sagt, ur hälsosynpunkt är det ingen fara att fortsätta dricka vattnet.

Kommentar: Hårt vatten (som har mycket kalcium + magnesium) kan ibland behöva mjukas upp, särskilt om beläggningarna blir besvärliga. Men innan man installerar avhärdare ska man väga det mot nackdelar: avhärdning (jonbyte) ökar natriumhalten i vattnet och kan ge lite salt smak. För normal hushållsanvändning går det ofta bra att låta vattnet vara hårt men anpassa dosering av tvättmedel (de har instruktioner för hårt vatten). Har du mycket magnesium (och kalcium) kan en avhärdare skydda rör och maskiner, men se magnesiumvärdet som en indikator på hårdhet. Många kommuner betraktar >15 °dH (tyska hårdhetsgrader) som hårt vatten – 30 mg/l magnesium bidrar delvis till hårdheten. Ibland räcker det med att avhärda varmvattnet (för att undvika kalkavlagringar i varmvattenberedare) och låta kallvattnet vara, så får man det bästa av två världar.

Mangan finns naturligt i berggrund och jord och är vanligt i svenska grundvatten, ofta tillsammans med järn. Höga manganhalter
(>0,3 mg/l) ger problem som liknar järn: utfällningar i rören och missfärgningar, men mangan brukar ge svarta eller gråsvarta avlagringar (till skillnad från järnets rödbruna). Mangan kan också påverka smaken. Dessutom har man sett att spädbarn är känsliga för förhöjd manganhalt i dricksvatten, varför försiktighet rekommenderas där.

Riktvärde: 0,30mg/l (300 µg/l) för tjänligt med anmärkning (estetisk/teknisk). (Man lägger ibland till "hälsomässigt för spädbarn" i bedömningen av mangan, då man särskilt uppmärksammar spädbarns känslighet.) Det finns ingen specifik otjänligt-gräns för mangan i de generella råden, men Livsmedelsverket anger att över 0,40 mg/l bör vattnet inte användas i bröstmjölksersättning.

Betydelse: Mangan över riktvärdet ger svartaktiga utfällningar som kan färga tvätt och sanitetsporslin svart eller mörkbrunt. Beläggningar i rören kan lossna som små svarta flagor som syns i vattnet. Smakpåverkan kan också ske; vattnet kan få en något bitter eller metallisk smak vid hög manganhalt. Tekniskt kan utfällningarna på sikt täppa till filter, rör och ventiler. Ur hälsosynpunkt anses mangan i dessa nivåer inte vara akut farligt för äldre barn och vuxna, men eftersom små barn (spädbarn) kan vara känsligare och mangan i höga doser kan påverka nervsystemet, är rekommendationen att undvika att ge spädbarn vatten med >0,4 mg/l. Det finns studier som kopplat extremt hög manganexponering hos små barn till neurotoxiska effekter, även om det inte är entydigt i de halter vi pratar om här.

Kommentar: Mangan tas ofta bort tillsammans med järn i särskilda avjärningsfilter/avmangansfilter. Ofta luftas vattnet så att järn/mangan oxiderar, sedan filtreras det bort i ett sand- eller gröntandat filter. Som åtgärd: se över brunnens tätning mot ytligt vatten om manganhalten varierar med regn. Och viktigast om du har spädbarn: använd buteljerat eller annat vatten för ersättning/gröt om manganet är högt. Tänk på att koka inte hjälper mot mangan (tvärtom koncentreras det då vattnet dunstar). Ibland kan enkla lösningar som att undvika att ta vatten direkt efter att brunnen rörts om hjälpa (för nya brunnar kan mangan vara högt i början, men stabiliseras när brunnen pumpats ur ett antal gånger).

Natrium i höga halter i brunnar hänger ofta ihop med klorid (som natriumklorid, salt). Källorna är således likartade som för klorid: inträngande havsvatten, relikt saltvatten i berggrunden, vägsalt eller i vissa fall avhärdningsfilter som släpper ut natrium. Natrium påverkar smak (sälta) vid hög koncentration och kan också bidra till korrosion som klorid gör.

Riktvärde: 100mg/l (tjänligt med anmärkning, teknisk); 200 mg/l (tjänligt med anmärkning, både teknisk och estetisk). Ingen specifik otjänligt-gräns, men >200 mg/l ger tydlig smak.

Betydelse: Natrium under ~100 mg/l är inget problem. Vid halter över 100 mg/l får man en anmärkning eftersom salt kan fräta på rör och vitvaror likt klorid gör. Vid över 200 mg/l börjar vattnet smaka salt och blir mindre aptitligt att dricka. Hälsomässigt kan natrium i dricksvatten bidra lite till ens saltintag: personer med högt blodtryck eller salt-restriktion kan behöva beakta det, men generellt kommer >90% av vårt salt från maten ändå. Barn: Spädbarn bör generellt inte få salt vatten, då deras njurar är känsliga; man bör därför vara försiktig om en brunn har högt natrium och ge spädbarn annat vatten.

Precis som klorid kan natrium också indikera saltvatteninträngning – och då följer ofta andra halter med, t.ex. risk för högre metallhalter genom korrosion.

Kommentar: Se avsnittet Klorid för liknande åtgärder: täta brunnen mot ytligt inflöde (speciellt om vägsaltmisstanke), minska uttaget om du har inträngning av salt grundvatten. Kontrollera också om du har ett avhärdningsfilter för hårdhet – dessa byter kalcium mot natrium, och om de är felinställda kan de höja natriumhalten markant. Efter ett avhärdningsfilter bör natrium helst inte överstiga 200 mg/l i utgående vatten.

Nitrat är en kväveförening som naturligt ingår i kvävets kretslopp. Höga nitrathalter i brunnar beror nästan alltid på förorening: antingen jordbruksgödsel (oorganisk eller naturgödsel) som läckt ner, eller läckage från avloppsvatten. Nitrat i sig är inte extremt giftigt för vuxna, men det kan i kroppen (och i vattenledningar/filter) omvandlas till nitrit, vilket är farligare, särskilt för små barn.

Riktvärde: 20mg/l ger tjänligt med anmärkning (teknisk); 50 mg/l ger otjänligt. Dessa värden sammanfaller med EU:s gränsvärden (50 mg/l är maxhalt i offentligt dricksvatten).

Betydelse: Nitrat 20–50 mg/l tyder på påverkan – vattnet får anmärkning. Det kan fortfarande drickas av vuxna, men man bör vara medveten om att något smutsar ner vattentäkten. Det innebär också potentiellt ökad risk för mikrobiologisk påverkan, eftersom källan (gödsel, avlopp) kan föra med sig bakterier. Nitrat över 50 mg/l gör vattnet otjänligt – då ska det inte användas till dryck eller matlagning, framför allt på grund av risken för spädbarnsförgiftning. Hos barn under ~3 månader kan nitrat omvandlas till nitrit, vilket kan ge ”blue baby syndrome” (methemoglobinemi) – ett tillstånd där blodet inte kan transportera syre effektivt, vilket är livshotande för bebisar. Därför är gränsen satt med barns säkerhet i åtanke. Hos vuxna kan levern hantera mer nitrat, men även vuxna bör undvika att dricka vatten med så höga halter under lång tid.

Kommentar: Om nitrat är förhöjt, se dig omkring: Finns det lantbruk nära? Sprids mycket gödsel? Ligger en
gödselbrunn eller ett avlopp för nära brunnen? Standardrekommendation är att
avlopp och gödselhantering ska ligga minst 30 meter från en brunn, gärna
mer, och att marken däremellan är tät (lera) så nitrat inte rinner rakt ner. Åtgärder: Undvik att spädbarn får det vattnet – använd annat vatten för ersättning och
barnmat. Försök åtgärda källan: förbättra avlopp, ändra gödsling eller flytta
brunnen om nödvändigt. Tekniskt kan nitrat tas bort med speciella filter (t.ex. nitratfilter/jonbytare), men de kräver underhåll och man vill helst inte ha nitrat alls i råvattnet.
Ofta hänger nitrat ihop med nitrit och ammonium – kolla de värdena också när du planerar åtgärd.

Nitrit är, som nämnts ovan, en kväveförening som dels kan komma in via förorening (avlopp, gödsel), dels kan bildas i brunnen eller ledningarna om ammonium finns och vattnet står syrefattigt. Nitrit är betydligt mer toxisk än nitrat, särskilt för späd barn, eftersom den binder till hemoglobin och hindrar syretransport.

Riktvärde: 0,10mg/l ger tjänligt med anmärkning (hälsomässig + teknisk); 0,50mg/l ger otjänligt.

Betydelse: Redan låga spår av nitrit (över 0,1 mg/l) gör att vattnet bör få en anmärkning. Det tyder på att vattnet antingen har en avloppspåverkan eller att det finns en kemisk obalans (t.ex. ett filter som läcker ammonium/nitrit eller stillastående vatten). Vattnet kan drickas av vuxna vid dessa halter, men man måste utreda orsaken och helst åtgärda den, eftersom nitrit inte hör hemma i dricksvatten. Nitrit över 0,50 mg/l är otjänligt – då ska ingen dricka vattnet eller använda det till mat, speciellt inte barn. För spädbarn är nitrit ännu farligare än nitrat, av samma skäl (syreupptagningsförmågan blockeras) och även i magen kan nitrit reagera till skadliga ämnen. Så vid minsta misstanke om nitrit, håll spädbarn borta från det vattnet.

Kommentar: Nitritbildning i brunnar kan ske om t.ex. det finns ett järn/mangan-filter som inte sköts – bakterier i filtret kan omvandla ammonium till nitrit. Eller om vattnet är syrefritt i botten av brunnen. Åtgärder: Samma som för nitrat: kolla avlopp/gödsel i närheten, täta brunnen mot yttre påverkan. Om du har filter, serva dem. Spola ur eventuella döda zoner i ledningar (där vatten blir stående länge). Nitritproblemet är ofta kopplat till bakteriell aktivitet, så en chockklorering av brunnen kan tillfälligt hjälpa – men gräv hellre fram orsaken. Ett nitrat/nitrit-filter (jonbytare) kan ta hand om nitrit också, men se det som sista utväg efter att ha försökt stoppa inträngande föroreningar.

Nickel kan förekomma i surt grundvatten som löser nickel ur mineral i berget. Det kan även komma från föroreningar (t.ex. industriutsläpp) eller från nickelhaltiga material i rör och pumpar. Nickel används i många legeringar (t.ex. rostfritt stål, kromnickelbeläggningar), så små mängder kan ibland släppa om vattnet är aggressivt.

Riktvärde: 20µg/l (0,020 mg/l). Halter över 20 µg/l bedöms som otjänligt.

Betydelse: Nickel över riktvärdet gör att vattnet inte ska användas till dryck eller
matlagning av försiktighetsskäl. Nickel är inte ett akut gift, men det är allergiframkallande och vissa studier antyder att höga halter kan påverka hälsan negativt (bl.a. har man diskuterat eventuella kopplingar till hjärt-kärlproblem, men inget är solklart). Säkert är i alla fall att nickelallergiker kan få förvärrade eksem eller reaktioner av att dricka eller duscha i vatten med mycket nickel. Eftersom osäkerhet råder betraktar man det som otjänligt om gränsen passeras. Nickel i vatten ger oftast ingen smak eller synlig effekt, så det upptäcks bara via analys.

Kommentar: Nickel i brunnen – kontrollera pumphus och ledningar. Har du nyligen bytt pump eller hydrofor? Vissa komponenter har nickelbeläggningar. Galvaniserade rör (förzinkade) innehåller ofta små mängder nickel som orenhet – om vattnet fräter kan nickel följa med ut. Åtgärder: Om källan inte kan avlägsnas kan man installera filter (t.ex. ett kombinerat metallfilter eller omvänd osmos för dricksvatten). Som alltid, att täta brunnen mot yttre förorening är steg ett om man misstänker industriellt utsläpp i marken.

PFAS är en grupp av syntetiska kemikalier (högfluorerade ämnen) som har använts i en mängd produkter – brandskum, impregnering (regnkläder, möbeltyger), teflonpannor, elektronikindustri med mera. Det finns tusentals varianter av PFAS. Problemet med PFAS är att de är mycket svårnedbrytbara – de kallas ofta "evighetskemikalier". De kan spridas i naturen och anrikas i vatten, djur och människor.

Vanliga situationer där brunnar förorenats av PFAS är närliggande brandövningsplatser (brandsläckningsskum har historiskt innehållit PFAS) eller avfallsanläggningar och avloppsutsläpp. PFAS i dricksvatten är särskilt uppmärksammat de senaste åren och gränsvärden har skärpts i takt med ökad kunskap.

• Riktvärde: PFAS mäts ofta som grupper. I Sverige fokuserar man på:
• PFAS-4: Summan av fyra specifika PFAS-ämnen (PFOS, PFOA, PFNA, PFHxS). 4,0ng/l (nanogram per liter) är gränsen – över det är otjänligt.
• PFAS-21: Summan av 21 olika PFAS-ämnen. 100 ng/l är gränsen – över det är otjänligt.

(Observera att om PFAS-21 är analyserat måste även PFAS-4-värdet uppfyllas; båda kraven gäller parallellt enligt Livsmedelsverket.)

• Betydelse: PFAS påverkar inte vattnets smak, färg eller lukt – man kan inte märka det utan analys. Men långvarig konsumtion av vatten med förhöjd PFAS-halt kan ha negativa hälsoeffekter. Studier har kopplat PFAS-exponering till bland annat försämrat immunförsvar, lägre effekt av vacciner, påverkan på kolesterolnivåer, leverenzymförändringar och eventuellt ökad risk för vissa cancerformer. PFOS och några andra PFAS lagras i kroppen under flera år. Eftersom PFAS inte bryts ner kan de också finnas i mat (fisk, vilt, ägg nära förorenade områden). Därför är myndigheterna extra försiktiga och har satt mycket låga riktvärden.

Om din brunn har PFAS över riktvärdena ska du undvika att dricka vattnet eller använda det i matlagning tills halterna reducerats. Vattnet klassas som otjänligt på grund av hälsoskäl, även om riskerna främst handlar om effekter vid långvarigt intag.

Kommentar: PFAS-problem är tyvärr svåra att lösa. Källan är ofta stor (t.ex. en hel brandövningsplats) och PFAS sprids lätt. Aktivt kolfilter är en vanlig metod att fånga upp PFAS från dricksvatten (t.ex. granulerat aktivt kol i stora filtertankar), men de måste dimensioneras rätt och bytas ut regelbundet. Omvänd osmos på krannivå kan också ta bort en stor del av PFAS. Det bästa är om möjligt att ansluta till kommunalt vatten om ens område är drabbat av PFAS, eftersom det är kostsamt och tekniskt krävande med egna reningslösningar. Livsmedelsverket uppdaterar råd kring PFAS löpande – halterna i brunnar bör hållas så låga som möjligt och helst under detektionsgränsen.

pH-värdet anger hur surt eller alkaliskt (basiskt) vattnet är. Skalan går från 0 (mycket surt) till 14 (mycket basiskt), med 7 som neutralt. De flesta brunnar i Sverige har pH kring 6–8. Surt regn och kalkfattig mark kan ge lågt pH i vattnet. Extremt högt pH är ovanligt i brunnar, men kan förekomma lokalt i vissa jordlager eller vid överdosering av alkaliska filterkemikalier.

Riktvärde: Lägsta pH 6,5 – under det blir vattnet tjänligt med anmärkning (teknisk). Högsta pH 10,5 – över det blir vattnet otjänligt.

Betydelse:

Lågt pH (<6,5): Surt vatten är inte skadligt att dricka i sig; man kan dricka svagt surt vatten utan hälsoproblem. Men det medför tekniska problem: surt vatten är korrosivt och löser ut metaller från rör och mark. Det kan ge missfärgat vatten (t.ex. blått från koppar eller rött från järn) och i längden rostskador på ledningar. Därför är pH < 6,5 en anmärkning – det signalerar att vattnet kan medföra förhöjda halter av t.ex. bly, koppar, nickel från rören.

Högt pH (>10,5): Så basiskt vatten är mycket ovanligt i hushåll. Om det inträffar kan vattnet smaka tvåligt och dessutom vara farligt: basiskt vatten kan fräta på slemhinnor och ögon. pH över 11 kan ge akuta frätskador. Redan över 10,5 bedöms dricksvattnet som otjänligt, eftersom det t.ex. kan bero på olyckor (kemikalier i vattnet). Högt pH kan också göra klordesinfektion verkningslös. Man ska absolut inte dricka vatten med så högt pH – men som sagt, det är mycket sällsynt i enskilda brunnar (skulle möjligen kunna ske om någon fått in stark alkalisk rengöringsmedel i brunnen av misstag).

Kommentar: Lågt pH är däremot ganska vanligt i surt berggrundsområde (t.ex. grusåsar, granitområden). Om din brunn har pH 5–6, överväg att installera ett avsyrningsfilter. Dessa filter använder kalk eller magnesiummineral för att höja pH och alkalinitet, vilket skyddar rören och minskar metallhalterna. Kontrollera också gärna ditt vatten för metallhalter om pH är lågt – koppar och bly kan finnas i högre halt som följd av surt vatten. Högt pH-problem kan inträffa om man t.ex. överdoserat natronlut i ett filter; om du ser pH-kurvor över 9, dubbelkolla filterinställningar.

Radon är en radioaktiv gas som bildas naturligt när radium och uran i berggrunden sönderfaller. Radon i vatten är främst ett problem i borrade bergbrunnar -berggrunden kan avge radon till det vatten som strömmar genom sprickorna. Grävda brunnar och ytvatten har sällan nämnvärd radonhalt (radon gasar ut i luften snabbt, så öppna vattentäkter ventilerar bort radon). Radon i vatten blir dubbelt problematiskt: dels kan man dricka det, dels andas man in radon som frigörs när man duschar, diskar, spolar etc.

Riktvärde: 1000 Bq/l (becquerel per liter). Halter över 1000 Bq/l bedöms som otjänligt (hälsomässiga skäl).

Betydelse: Om radonhalten i dricksvattnet överstiger 1000 Bq/l, så bidrar det troligen också till förhöjd radonhalt i inomhusluften vid användning. Den största risken med radon är via luften – inandning av radon ökar risk för lungcancer över tid. Detta är särskilt allvarligt för rökare som utsätts för radon, då riskerna multipliceras. Att dricka radonhaltigt vatten är mindre farligt än att andas in radon (radon avger strålning i magen/tarmarna men passerar rätt fort), men det bör ändå undvikas i höga halter för säkerhets skull. Sammanfattningsvis: Vatten över 1000 Bq/l ska inte användas till dryck eller matlagning, och man bör se till att inomhusluften ventileras för att inte andas in för mycket radon.

Kommentar: Radonproblem i en brunn löses ofta med en luftningsanordning -antingen en speciell radonavskiljare som sprayar vattnet i en behållare så radon gasar ut (och ventilerar ut det i luften utomhus), eller att man lagrar vattnet i en väl ventilerad tank innan det går in i huset. Kolfilter kan också ta upp radon, men då får filtret radioaktiv beläggning och blir ett avfall i sig. Mät alltid radon i luften också om du hittat radon i vattnet, för att få en helhetsbild av exponeringen. Och tänk på att radonhalterna i en borrad brunn kan variera med vattenflödet – pumpa du väldigt lite kanske radonet stannar i vattnet och blir högre koncentration.

Selen är ett grundämne som i små mängder är livsnödvändigt, men i lite högre doser kan vara giftigt. Höga halter selen i grundvatten är ovanliga i Sverige – det förekommer i vissa bergarter (t.ex. svartskiffer). Människor kan också ha påverkat halterna via industrier eller bekämpningsmedel (vissa selenföreningar användes förr).

Riktvärde: 20µg/l (0,020 mg/l). Halter över detta bedöms som otjänligt (hälsoskäl).

Betydelse: Om selenhalten överskrider 20 µg/l bör man inte använda vattnet till dryck eller mat. För mycket selen kan ge symptom som håravfall, nagelförändringar, hudutslag och på lång sikt neurologiska störningar. Dessa effekter kommer dock vid regelbunden exponering över tid. Vatten med så hög selenhalt smakar troligen inget särskilt, så analys är enda sättet att veta.

Kommentar: Selen-problem i brunnar är som sagt sällsynta. Om det upptäcks, undersök geologin – svartskifferområden (t.ex. delar av Skåne, Östergötland) kan ge selen. Kolla också eventuella miljögifter i området. För att få bort selen kan vissa adsorptionsfilter eller omvänd osmos fungera, men det kräver specialistkunskap att välja rätt. Ofta kan det vara enklare att byta vattenkälla om selen verkligen är över gränsen, med tanke på hur ovanligt det är – kanske analysera om för att bekräfta, eftersom laboratoriefel kan ske.

Sulfat är ett salt (svavelsyraanhydrid) som kan finnas naturligt i både berggrund (gips, anhydrit) och i grundvatten. Det kan också komma in via surt regn (som löser upp sulfat ur jord) eller genom vissa kemikalier som används i vattenbehandling (till exempel aluminiumsulfat). Sulfat ger i sig en bitter smak i höga halter, och kan bidra till korrosion.

Riktvärde: 100mg/l (tjänligt med anmärkning, teknisk/estetisk); 250 mg/l (tjänligt med anmärkning, hälsomässig + estetisk + teknisk). Över 250 mg/l kan vattnet ha en laxativ (lugnande för tarmen) effekt på ovana personer.

Betydelse: Sulfathalter upp till 100 mg/l är vanliga och oftast oproblematiska. Över 100 mg/l betraktas som anmärkning eftersom sulfat är lite korrosivt – det kan alltså påskynda rostangrepp i ledningar som klorid gör. Över 250 mg/l kan vattnet få en påtagligt bitter smak som vissa finner obehaglig. Dessutom kan vissa personer, särskilt små barn, få laxerande effekt (diarré) av att dricka vatten med sulfat långt över denna nivå (man vänjer sig oftast, men nyfödda och små barn bör slippa det). Därför benämns det ibland ”hälsomässig anmärkning” utöver estetisk och teknisk när det är så högt.

Kommentar: Sulfat kommer sällan ensam; kolla även pH – surt vatten kan innehålla mer sulfat. Kontrollera om det finns källor som gruvavfall eller industri i närheten. Om vattnet smakar bittert av sulfat kan man överväga ett avhärdningsfilter (jonbytare) – dessa tar ibland även en del sulfat. Men var försiktig: om sulfatjonerna byts mot klorid i filtret kan du i stället få högre klorid. RO-filter (omvänd osmos) tar bort sulfat effektivt men är dyrt för hela hushållet – ofta kanske man står ut med lite smak om det inte är alltför illa. Och som med salt: ge hellre spädbarn annat vatten om sulfat är mycket högt och verkar ge magproblem.

Uran är ett radioaktivt metalliskt grundämne som finns naturligt i vissa bergarter (granit, pegmatit m.fl.). I Sverige förekommer uran i förhöjda halter i grundvatten på vissa ställen, särskilt i delar av Mälardalen, Uppland, Västerbotten m.fl. Uran i dricksvatten handlar dock främst om kemisk toxicitet på njurarna snarare än strålrisk – den mängd strålning som uran i vatten ger är väldigt liten jämfört med radon, eftersom halveringstiden är lång och strålningen svag. Men uran som tungmetall kan påverka njurarna vid höga doser.

Riktvärde: 30 µg/l (0,030 mg/l). Halter över detta bedöms som tjänligt med anmärkning (hälsomässig).

Betydelse: Uran i dricksvatten upp till 30 µg/l anses inte utgöra påvisbar hälsorisk. Om halten överstiger 30 µg/l anger Livsmedelsverket att det skulle kunna ha en viss påverkan på njurarnas funktion vid långvarigt intag, även om risken inte bedöms som stor. Därför får vattnet en hälsomässig anmärkning men anses fortfarande möjligt att använda till dryck och matlagning på kort sikt. Man bör dock åtgärda det på sikt. Vatten med uranhalter som närmar sig 100 µg/l eller mer bör inte drickas under någon längre tid, eftersom man då kan börja se protein i urinen hos de som exponeras (tecken på lätt njurpåverkan).

Kommentar: Uranhaltiga brunnar åtgärdas ofta med uranfilter innehållande specifika adsorbenter (ofta baserade på aluminiumoxid eller liknande, ibland omvänd osmos). Ofta ingår uranfilter som en del i radonfilter eller avjärningsfilter vid behov. Det är också bra att kolla radonhalten om du har uran, för uranrik berggrund avger ofta radon. Observera att vid filtrering av uran samlas radioaktivt material i filtret, så hantera och byt filtermassor enligt anvisningar (oftast ofarligt om man inte rör det i onödan). För de flesta handlar det om att minimera risk: har du 35 µg/l uran kanske inget händer, men genom att få ner det under 15-20 µg/l är du på säkra sidan.

Totalhårdhet mäts ofta i tyska grader (°dH) och är summan av kalcium- och magnesiumjoner i vattnet. Ju högre hårdhet, desto ”hårdare” vatten. Mjukt vatten är lågt i dessa salter och hårt vatten har höga halter. Hårdhet påverkar tvätt, disk och avlagringar, men inte hälsan.

Riktvärde: 15 °dH (tyska hårdhetsgrader) ungefär. Vatten med hårdhet över 15 °dH bedöms som tjänligt med anmärkning (teknisk). (15 °dH motsvarar ca 107 mg/l Ca eller 60 mg/l Mg, men oftast anges totalhårdhet som Ca+Mg uttryckt i °dH där 1 °dH = 7,1 mg Ca eller 4,3 mg Mg.)

Betydelse: Hårt vatten (>15 °dH) går utmärkt att dricka och är inte ohälsosamt – tvärtom kan det vara en extra källa till kalcium och magnesium i kosten. Anmärkningen är teknisk: hårt vatten innebär att tvål löddrar sämre, hushållsmaskiner kan få kalkbeläggningar, varmvattenberedare kan få kalkavlagringar som minskar effektiviteten, och rör kan få insättningar (kalksten) över många år. Även tvätt kan påverkas – vittvätt kan bli lite grådaskig om vattnet är väldigt hårt och man inte doserar tvättmedel rätt.

Kommentar: I många fall kan man leva med hårt vatten genom att justera tvättmedel etc. Dock, om du har mycket hårt vatten (>20-25 °dH), kanske du överväger ett avhärdningsfilter för att förlänga livslängden på din utrustning. Tänk då på att jonbytesfilter byter ut kalcium/magnesium mot natrium, vilket som nämnt kan höja natriumhalten och påverka smak. Kanske räcker det att avhärda varmvattnet (för att
skydda värmesystemet) och låta kallvattnet vara så att dricksvattnet behåller sina mineraler och goda smak. Valet beror på just din situation och hur hårt vattnet är samt personlig preferens.

Turbiditet är ett mått på hur grumligt vattnet är. Det orsakas av suspenderade partiklar – kan vara lera, slam, humus, alger eller små metallhydroxid-partiklar (t.ex. utfällt järn). I nya borrade brunnar är hög turbiditet vanligt direkt efter borrning (p.g.a. borrkax), men det brukar avta när brunnen pumpats ren. I äldre brunnar kan plötslig grumling tyda på att ytvatten tränger in (t.ex. efter regn) eller att någon åverkan skett.

Riktvärde: 3,0 FNU (Formazin Nephelometric Units) – enheten för turbiditet. Över 3 FNU bedöms som tjänligt med anmärkning (estetisk/teknisk).

Betydelse: Grumligt vatten är inte bra att dricka av rent praktiska skäl – det ser oaptitligt ut och kan hysa mikroorganismer om grumlingen beror på organiskt material. En liten grumlighet är inte direkt farlig, men om turbiditeten är hög så försvåras desinfektion (UV-ljus eller klor fungerar sämre när vattnet är grumligt eftersom partiklarna skyddar bakterierna). Därför har man en anmärkning. Estetiskt är grumligt vatten förstås inte önskvärt i dryckesglas eller vid tvätt.

Kommentar: Om ditt vatten är grumligt, försök se vad det är: Är det lera/sand? Då kanske brunnsöppningen eller filtret behöver fixas. Är det rostflagor? Då har du troligen järn-/manganutfällningar som släpper – spola ur systemet eller installera järnfilter. Humuspartiklar? Då se över tätning mot ytvatten. En klar vattenyta i glaset ska man kunna se igenom – om inte, utred orsak. Nya borrade brunnar kan kräva att man pumpar ut massor av vatten innan de blir klara; i värsta fall behövs filter (t.ex. partikelfilter eller filterbrunn före hydroforn). Tänk också på att UV-desinfektion inte biter på grumligt vatten – så ska du använda UV-lampa mot bakterier, måste du först få vattnet klart.

E. coli är en bakterie som finns i tarmarna hos människor och varmblodiga djur. I dricksvatten fungerar E. coli som indikator på fekal förorening, d.v.s. om du får utslag på E. coli i vattenprovet betyder det att avföring har kommit i kontakt med vattnet någonstans. De flesta E. coli-stammar är ofarliga i sig, men några kan orsaka svår diarré. Framför allt, där det finns E. coli kan det finnas farligare patogener (som norovirus, Campylobacter, Cryptosporidium m.m.), eftersom källan är avföring.

Riktvärde: 0 per 100 ml. Eller uttryckt: om någon E. coli påvisas (>0) i 100 ml vatten, så är det otjänligt. Det finns ingen mellanklass för E. coli – antingen påvisad (otjänlig) eller ej.

Betydelse: Påvisad E. coli innebär att vattnet omedelbart ska betraktas som smittfarligt. Du bör inte dricka det utan att koka det kraftigt först. Särskilt barn och äldre är utsatta om de får i sig sådant vatten, eftersom det kan finnas sjukdomsframkallande mikrober med. Vattnet är otjänligt tills du åtgärdat problemet och en ny provtagning visar 0 E. coli.

Kommentar: Om du får E. coli i ditt prov, undersök var avföringen kan komma in: Ligger brunnen nära en infiltrationsbädd för avlopp? Har det nyligen översvämmat runt brunnen? Har du sett mus eller groda i brunnen? Åtgärda uppenbara brister – t.ex. reparera brunnslock, sätt finmaskigt nät så inte smådjur trillar i, förbättra avstånd till ev. föroreningskällor. Koka allt vatten du tänker dricka eller använda i mat (tills problemet löst sig) – det dödar bakterierna. Efter åtgärder kan man behöva spola ur brunnen, desinficera den (t.ex. med klor), och sedan göra ett omprov. E. coli-föroreningar kan vara tillfälliga (en kraftig regnperiod) eller kontinuerliga (ett ständigt läckande avlopp). I det senare fallet kan installation av ett UV-filter som desinfektion vara en extra trygghet, men källan bör i alla fall alltid sökas.

Koliforma bakterier är en grupp bakterier där E. coli ingår, men gruppen innehåller även andra bakterier som finns i jord, vatten och vegetation. Koliforma i vatten indikerar generellt miljöförorening. Om både koliforma och E. coli finns, tolkar man det som avföringspåverkan. Om bara koliforma (och ingen E. coli) hittas, kan det bero på mindre allvarlig påverkan, t.ex. ytvattenläckage utan specifik avföring.

Riktvärde: 50 per 100 ml ger tjänligt med anmärkning (hälsomässig); 500 per 100 ml ger otjänligt.

Betydelse: Om analysen visar lite koliforma (1–50 per 100 ml) och ingen E. coli: vattnet bedöms då ofta som tjänligt med anmärkning. Det innebär att du kan använda vattnet för dryck och matlagning, men med försiktighet. Orsaken bör hittas och åtgärdas, för även om just de koliforma som hittats kanske inte ger sjukdom så tyder de på att rent ytvatten eller jord sipprar in i brunnen. Det är en varning – situationen kan förvärras.

Om koliforma >50 (t.ex. 100, 200 per 100 ml) eller om E. coli också finns: då betraktas vattnet som otjänligt. Livsmedelsverket anger gränsen 500 för otjänligt rent generellt, men i praktiken sätter många kommuner/labb otjänligt så snart koliforma är några hundra eller om E. coli är positivt oavsett antal. Vid otjänligt ska vattnet kokas innan användning. Speciellt om både koliforma och E. coli finns är det klart att avföring har kontaminerat vattnet – risken
för magsjuka är då stor, främst för barn.

Kommentar: Åtgärder för koliforma liknar de för E. coli: leta föroreningskällor (avlopp, ytvatten, dålig tätning) och fixa dem. Rengör brunnen, ev. klorera. Ibland kommer koliforma och E. coli in vid kraftiga regn, så överväg att höja brunnsbrädden eller förbättra dränering kring brunnen. UV-desinfektion är en effektiv barriär mot bakterier – det kan vara värt att installera om problemen kvarstår trots andra insatser. Kom ihåg att kokning dödar bakterier omedelbart – så som akutåtgärd är kokt vatten din bästa vän till dess att brunnsvattnet är rent igen.

Denna analys kallas ibland totalantal eller heterotrofa bakterier. Man mäter hur många kolonibildande enheter (CFU) av mikroorganismer (bakterier, svampar) som växer ut på en odlingsplatta efter 3 dygn i 22°C. De mikroorganismer som växer vid 22°C är oftast ofarliga jord- eller vattenbakterier som finns naturligt. Det här provet ger en generell indikation på vattenkvalitet och hygien – ett högt värde kan tyda på att vattnet stagnerar eller att organiskt material finns, men det är ingen direkt hälsorisk i sig med moderat höga tal.

Riktvärde: 1000(CFU) per ml. Halter över detta ger tjänligt med anmärkning (hälsomässig). (Notera: 1000 per ml motsvarar 1 000 000 per liter, vilket kan låta mycket, men många av dessa bakterier är harmlösa miljöbakterier.)

Betydelse: Om du har mer än 1000 CFU/ml vid 22 °C är det en signal om att ditt vatten kan vara påverkat av ytligt vatten eller jordpartiklar. Kanske står vattnet stilla mycket i brunnen eller ledningarna så att biofilm byggs upp. Hälsorisken är inte akut vid dessa nivåer, men man kan inte helt utesluta att även några patogener finns med i mixen. Därför får man en anmärkning av försiktighetsskäl – i synnerhet om trenden ökar över tid, kan det vara början på sämre hygienisk kvalitet. Vattnet kan användas för dryck och matlagning även vid sådana nivåer, men man bör försöka hitta källan till det höga bakterietalet och få ner det.

Kommentar: Höga odlingstal kommer ofta i stora, djupa brunnar där omsättningen är låg (få som tar vatten från dem). Det kan
även bero på organisk påverkan – humus som läcker in ger mat åt bakterierna.

Åtgärder:
Spola ur systemet: Om huset stått oanvänt, kör ut allt gammalt vatten ur ledningarna så att färskt vatten kommer in.

Rengör brunnen: Ta bort slam och skräp i botten. Desinficera ev. med klor och pumpa rent.

Tätning: Om jord och växtdelar tränger in (kanske p.g.a. dåligt lock eller sprickor), fixa det – byt lock, lägg på manschett etc.

Delad brunn: Om flera hushåll delar brunn och inte alla använder regelbundet, kan stagnation ske i ledningsnätet. Kanske behöver man spola igenom nätet då och då.

UV-ljus: I envisa fall kan installation av UV-sterilisering efter trycktanken döda dessa mikroorganismer kontinuerligt. Men UV-ljus kräver att vattnet är klart (låg turbiditet) för att fungera effektivt.

I de flesta fall är ett förhöjt bakterietal vid 22°C mer en drifts- och underhållsfråga än en akut fara. Det är ändå bra att få ner det, för rent vatten ska helst inte innehålla för många ”främmande” bakterier, även om de anses ofarliga, eftersom de kan bilda beläggningar i systemet (biofilm).